Den klassiska musik vi oftast tänker på som just svensk är den nationalromantiska musiken, med kompositörer som Hugo Alfvén, Wilhelm Stenhammar och Wilhelm Peterson-Berger. Är det då en rakt igenom svensk musik? Sanningen är väl lite komplicerad, som vanligt.
Nationalromantiken
Nationalromantiken var en rörelse som fanns på 1800-talet och i början av 1900-talet. Det var konstnärliga uttryck för nationalism. Nationalromantiken fanns inom olika konstformer, inte bara musiken, och strömningen fanns i de flesta Europeiska länderna på den här tiden.
Nordisk nationalromantik
Även om idealen och grunden för de nationalrom
antiska uttrycken var liknande över hela Europa är det fel att tänka sig att det för den delen lät likadant överallt. Ryska Aleksandr Borodin eller tjeckiska Antonin Dvorák skulle inte helt enkelt blandas ihop med de svenska kompositörerna inom samma stil. Däremot har andra nordiska kompositörer, som Edvard Grieg, mer gemensamt med svenskarna i sitt tonspråk. Som så mycket annat inom musiken finns det olika nivåer, och svaret om svenskhet blir ett svar om att det är både och. Det är svenskt och samtidigt inte. Den nationalromantiska musiken var inte bara svensk, den fanns också på andra håll, men i Sverige eller åtminstone i Norden fick den uttryck som skiljer sig från hur den lät i andra delar av Europa.
