Det svenska musikundret är en term som handlar om det stora att ett så litet land som Sverige lyckas skapa och producera så mycket bra musik, nästan lika mycket som stora länder som USA och Storbritannien. Det handlar inte om någon särskild musikstil, inte heller att musiken i sig måste vara svensk. Det handlar snarare om att musiken kan ses som en svensk exportvara. Med artister, band, producenter och låtskapare från Sverige är den svenska musiken en del av en stor industri, men kanske är den inte i sig särskilt svensk. En del låtskrivare skriver direkt för amerikanska stora stjärnor, men bara det att de är svenska gör att musiken ändå kan räknas till det svenska musikundret och den svenska musikexporten. Den här lite mer tekniska synen på vad musik är gör att det också blir en annan definition av vad svensk musik är. Det blir utan betydelse om musikstilen har svensk tradition eller om texten är på svenska. Det som spelar roll för en svensk musikindustri är pengar. Kan musiken klassas som en svensk exportvara? Drar den in pengar och skatt till vårt land, eller är den med och skapar en positiv bild av Sverige i utlandet? Då är den att betrakta som svensk.

Musikexportpriset

Exempel på vem som setts som betydelsefull för den svenska musikexporten går att se genom vem regeringen valt att ge Musikexportpriset, ett pris som funnits sen 1997 och delas ut en gång per år. De allra flesta som fått priset är artister eller band, inom vitt skilda musikstilar: The Cardigans, Roxette, The Hives, Esbjörn Svensson Trio, Anne Sofie von Otter, In Flames, José Gonzáles, Mando Diao, Robyn, Swedish House Mafia, Avicii, Tove Lo, Zara Larsson, Noonie Bao och Ludwig Göransson. Benny Andersson och Björn Ulvaeus har fått det två gånger, då för hela sin produktion och alla de roller de haft. Max Martin har också fått det två gånger, som låtskrivare och producent, och även Bloodshy & Avant och Shellback har fått priset på grund av att de är låtskapare och producenter.